iPhoneinlägg från Göteborg.
Tänkte att jag lite snabbt skulle ta och prova den för mig nya iPhone-funktionen.
Vi är nu i Göteborg. Känns som om det var tusen år sedan jag åkte härifrån med buller och bång. Det är inte alls lika fint väder här som hemma; det är varmt men väldigt dimmigt. Nu ska vi ta en mörkerpromenad -bästa tiden på dygnet för oss -får vi se var vi hamnar. Imorgon bär det av mot Skåne. Mys,mys,mys.
Jag älskar varje sekund vi tillbringar tillsammans.
Dans, dans, dans
Som vanligt är det väldigt roligt att lyssna på henne och hennes kompisar när dom pratar. Denna gång pratade dom som vanligt om Erik i EMD men även om - som det verkar nya favoriten - Danny. Han bor faktiskt alldeles bredvid Lilla C men det vet hon inte om. Jag försöker lyssna om hon på något sätt tagit skada efter det som hänt med hennes pappa men det kanske är vi vuxna som oroar oss mer än vad vi behöver. Barn är så naturliga så egentligen är det kanske hon som tar detta bäst av alla. Jag kan inte märka något på henne och vi pratar öppet om 'pappa' och att han är på sjukhus nu tills han kommer bli bra.
Nu myser vi i soffan, har nyss kollat på Babel, ett bra program som ikväll bla innehöll ett inslag om Patti Smith som jag alltid varit faschinerad av. Nu ska jag poppa lite popcorn och ta hand om min man som verkar ha fastnat i sin gitarr.
Spelas just nu i vinylversion: http://www.youtube.com/watch?v=pPR-HyGj2d0&ob=av2n
Undrar om jag någon gång kan få nog? Jag tror faktiskt inte det.
Morgontankar
Lunchen igår var hur mysig som helst, hans dotter är helt underbar. Det känns som det var igår jag var i hennes ålder men det är snarare 20 år sedan. Det är nästan exakt lika stor åldersskillnad mellan henne, mig och hennes pappa. När jag var i hennes ålder tyckte jag att jag visste det mesta om livet, nu tycker jag detsamma och förmodligen kommer jag ha samma känsla när jag är 50+ men varje dag som går gör oss nog lite visare och fullärd blir man nog aldrig.
Nu ska jag hoppa in i duschen innan jag ska hälsa på min kära bror, för att sedan hämta Lilla C och ta med henne på dans.
Lunchdate
Vi ska träffa hans dotter om 50 minuter. Nervöst? Ja faktiskt.
Studiohäng
Nu ska jag i stället kolla på när Caroline af Ugglas söker sina rötter i Vem tror du att du är.
En liten värld
Har varit på sjukhuset nu på eftermiddagen. Det är skrämmande hur snabbt det blir en naturlig del av ens vardag. På ett sätt så är det säkerligen nyttigt för efter varje sjuk människa jag ser känner jag verkligen hur mycket mer jag uppskattar mitt eget liv. Tänker lite extra på allt som jag i normala fall bara tar för givet och att det kanske inte är självklart för en person som är sjuk eller skadad.
Nu är jag hemma hos mig och det känns nästan som om det var i ett annat liv jag var här sist. Mamma har städat och bäddat rent vilket känns väldigt lyxigt. Jag är vrålhungrig så nu ska jag ta och laga lite laxgryta, jag njuter faktiskt av att bara vara ensam. Efter maten ska jag dra på mig skorna och gå min vanliga runda.
Hörs sen!
Familjeliv
Njuter av att vara med 'de små' även om det minst sagt är ett heltidsjobb. Hur sjutton orkar alla småbarnsföräldrar? Och dessutom roddar dom både karriärer och familjer. Ofattbart. För att inte tala om ensamstående föräldrar. Kommer för all framtid se dessa personer på ett helt annat sätt än tidigare. Powermänniskor helt enkelt.
Idag blir det hämtmat på Bondegatan. Inte så mycket power att hämta här inte.
Framåt
Det känns som om jag befunnit mig i en mörk soggig dimma där allt flutit samman. Nu känner jag att jag själv samlat lite kraft och kan börja tro på en förbättring eftersom han nu kan halvsitta och svara på tilltal och är lite 'med'. När vi för ett par dagar sedan trodde det var bättre fick dom utan föraning akutoperera hans mage och lunga. Då kändes det som om marken gungade.
Jag har haft min bas i min brors och svägerskas lägenhet samt hos min kille de nätter min svägerska sovit hemma. De andra har haft min lägenhet som bas för att komma ifrån sjukhuset, sova i, prata, gråta eller bara få vara - vi vill visa så lite som möjligt för barnen även om dom naturligtvis vet att pappa inte mår bra och är hos doktorn på sjukhuset. Det känns oändligt viktigt att deras toillvaro är så orörd och vanlig som möjligt. För mig är det hemskt att se mamma och pappa, det känns som att dom åldrats minst tio år. Säkerligen syns det på mig också och det känns som om jag går på autopilot men jag tror det börjar släppa lite. Imorse hittade han mig i duschen gråtandes, jag var själv inte medveten om att jag grät, tydligen hade jag stått där i över 40 minuter och hulkat.
Jag är så oändligt tacksam för min familj och att vi är och alltid har varit så sammansvetsade i varandra. Våra släktingar, mina vänner, kollegor och alla andra som bryr sig. Nu ser jag framåt och livet får gå sin gilla gång med en dag i taget. Jag fick prata med en kurator idag och hon tycker att jag 'så mycket det går' ska försöka 'leva som vanligt'. Det känns konstigt att jag skulle kunna ta en fika med en kompis när han ligger där - men jag förstår ändå budskapet i det hon säger.
Vissa ord får en annan mening. Carpe Diem är ett av dem.
Utan dig
Om jag inte haft dig vid min sida vet jag inte hur jag skulle klarat mig igenom detta. Du är mitt stöd, min kraft, du omsluter mig i dina armar när jag vaknar svettig om natten, du torkar mina tårar, du finns vid min sida på sjukhuset, du har tom varit och hämtat barnen trots att jag vet att du inte vill träffa okända människor hur som helst. 
Nu sitter jag i din säng och du sover vid min sida, din arm ligger på min mage. Dina ögonfransar är så täta och ditt hår är ett enda stort rufs. När jag tittar på dig fylls mitt hjärta. Du min vackra underbara man.
Läkarna säger att det mest akuta är över.
Svart
Han har massa inre blödningar, punkterade lungor,osv.osv. Bara att gå in på en intensivvårdsvdelning eller IVA som det heter är i sig en chock och när jag såg honom bröt jag ihop totalt. Alla slangar, apparater, ljud, lukt- allt är vidrigt. Sedan dess har det varit fem fruktansvärda dagar - och nätter där vi slitits mellan hopp och förtvivlan men nu är han halvvaken, respiratorn är borta och han kan kanske flyttats till en annan avdelning - jag får inte vara där nu för jag är förkyld.
Alla är helt under isen och jag försöker hålla ihop. Har tagit över ansvaret för barnen, lämnar, hämtar på dagis - min svägerska är på sjukhuset. Vi sover i skift, bara en person får vara inne åt gången. Det känns som jag går i en mörk tunnel utan slut. Ritar med Lilla C, går ut i köket och gråter, vill inte visa barnen. Lillebror är för liten för att förstå men Lilla C märker allt. Familjen är i kaos, mamma, pappa, syster, lillebror - alla.
Behövde berätta.
Risig
Fick gå hem från jobbet pga migrän. Fy sjutton vad jobbigt det är. Jag har riktiga migränanfall kanske två-tre gånger per år och har jag tur lyckas jag stoppa det genom att ta en Eeze, lägga mig i ett kolsvart rum i total tystnad och bara sova bort det men idag gick det inte utan jag har tillbringat hela eftermiddagen med att kräkas och bara vilja försvinna. Nu har jag petat i mig några skorpor och druckit te och det känns lite bättre. Känner mig febrig så jag hoppas att jag inte åker på något för jag vill vara pigg och åka hem i bra form.
Mitt boende i Göteborg har fått mig att lyssna på Håkan Hellström på ett annat sätt än tidigare och just nu är det denna låten som går på repeat. Lyssna på takterna och hur han lägger slingorna, stämmorna och framför allt texten ' Vi går ut och brinner upp i natten - Jag ser domen i dina ögon'. Det är nog först nu som jag börjar förstå hans storhet på riktigt.
http://www.youtube.com/watch?v=vfODT90IfkU
Går och lägger mig. Om jag inte hör av mig så är jag förmodligen sjuk eller lycklig på hemmaplan.
TV-stress
Imorgon kommer vattnet tydligen vara avstängt här mellan 06.30-19.00 och eftersom jag måste bara duscha på morgonen så kommer jag i och med detta stämpla in tidigt på jobbet.
Säger därför God Natt!
Regn
http://www.youtube.com/watch?v=5a_JE5wR0H0
I övrigt rullar allt på. Jag är ensam nu vilket känns både och. Han måste ju faktiskt åka hem någongång, vi har haft en fantastiskt fin vecka tillsammans och snart är det ju helg och då åker jag hem. Jobbet suger ganska mycket kraft och jag behöver vara allert och tipptopp mest hela tiden känns det som. Massa snabba beslut vilket är kul, hjärnan går på högvarv och dagarna bara flyger iväg. Känner mig lite sugen på att gå på bio när det är sånt här väder. Jag bor ju precis bredvid Haga Bion och har kollat in deras program, dom verkar visa lite alternativ film vilket känns kul. Hoppas det kan bli en film nu i veckan. Jag har lärt känna lite folk också vilket gör allt lite roligare.
Fördelen med att vara på jobbet i gryningen är att man gå hem tidigt. Tyvärr till tvättstugan. Inte lika roligt. - Dags att ta tag i det hela.
Home alone
Håkan Hellström på mitt nya favoritställe Cigarren.
Göteborg är faktiskt en riktigt trevlig stad, mycket bättre än vad jag tidigare trott. Vi har gått omkring jättemycket och sett massa mysiga ställen som jag inte hade en aning om existerade. Igår åkte vi Älvsnabben över till andra sidan älven och sen gick vi tillbaka över Älvsborgsbron. Det var sagolikt vackert där uppe och vi kunde se hela horisonten. Om ni har tid över nästa gång ni besöker Göteborg så kan jag verkligen rekommendera att ta ni tar er upp på bron för en titt.
Uch, jag känner mig rastlös och smånojjig. Han är supervacker och han är känd. Skärper jag mig inte så kommer detta aldrig fungera. Jag måste vara cool. Tyvärr är jag nog mer den nojjiga typen.
Ska fokusera på filmen och Hugh Jackman nu. Det kanske funkar.
