Natteld

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Går igenom något av det värsta i mitt liv. I torsdags ringde min telefon mitt i natten, det var pappa och jag hörde med en gång att det var något som var hemskt fel. Han sa att jag var tvungen att komma hem på en gång för min älskde storebror låg på intensiven. Han hade blivit påkörd och det var allvarligt. Det kändes som om jag skulle svimma och jag vet faktiskt inte hur jag tog mig ut ur lägenheten, upp till Landvetter, väntade på första flighten och sen i ilfart till Södersjukhuset. Allt är som en dimma. Vet att jag kräktes flera gånger. 

Han har massa inre blödningar, punkterade lungor,osv.osv. Bara att gå in på en intensivvårdsvdelning eller IVA som det heter är i sig en chock och när jag såg honom bröt jag ihop totalt. Alla slangar, apparater, ljud, lukt- allt är vidrigt. Sedan dess har det varit fem fruktansvärda dagar - och nätter där vi slitits mellan hopp och förtvivlan men nu är han halvvaken, respiratorn är borta och han kan kanske flyttats till en annan avdelning - jag får inte vara där nu för jag är förkyld.

Alla är helt under isen och jag försöker hålla ihop. Har tagit över ansvaret för barnen, lämnar, hämtar på dagis - min svägerska är på sjukhuset. Vi sover i skift, bara en person får vara inne åt gången. Det känns som jag går i en mörk tunnel utan slut. Ritar med Lilla C, går ut i köket och gråter, vill inte visa barnen. Lillebror är för liten för att förstå men Lilla C märker allt. Familjen är i kaos, mamma, pappa, syster, lillebror - alla. 

Behövde berätta.