Natteld

Tänk att småttingar kan vara så bedårande men ändå så energitömmande. Fascinerande. Snart vinterutstyrseln på och överlämning till pappa i studion. Sen ska jag sjutton i mig sjunka ner i badet och bara va innan det är dags för en helt annan del av stan.

Verkligheten.

Vem sjutton har ett barskåp? Har du det? Och isåfall när byggde du upp det? Jag har på senare tid insett mina egna bristfälligt tomma skåp och inser i nyktert tillstånd att det faktiskt är god tid att göra något åt det hela. Vin i överflöd finnes och har alltid gjort, öl likaså men därefter tar det liksom slut. Inser ju självfallet att whiskey är en sån sak som verkligen bör finnas men vad mer? Mammas älskade Baileys? Cointreau? Limonchello? Förslag på detta tas tacksamt emot. Nu Håkan Hellströms Street Hustler på högsta volym, för kort svart klänning, sovtofs och Somersby, päron.

Imorgon är en annan dag.

Sen som från en blixt från klar himmel kommer en annan person in i mitt liv, en person som jag inte ens kan andas om till någon pga hans ålder. Jag är sjukt smickrad och sjukt upptagen.

Daaaaaaaaaaaah!

Det har varit ganska turbulent sista tiden, mycket känslor och funderingar. Tankar om avslut som tidigare varit otänkbara men om man väl ha börjat tvivla och ifrågasätta så tror i alla fall jag att det är väldigt svårt att gå tillbaka. Om man inte har en grundtrygghet och kan stå själv så kan man nog heller aldrig bli hel genom en annan människa. Jag vill iallafall inte leva ett sånt liv. Jag vill inte behöva förklara och försvara saker som borde vara självklara. Har alltid kunnat stå själv och visst kan jag stötta men jag kan inte sluta leva för att bevisa min kärlek.

Har nyss kommit hem, vaknade tidigt och drog på mig skorna för att gå min vanliga runda mellan broarna. Det är skönt att vara ute tidigt, man ser stan på ett helt annat sätt när den nästan är folktom. 

Har nyss kommit hem från en tjejkväll. En av oss blev idag inkallad till sin chef och blev som en blixt från klar himmel uppsagd med omedelbar verkan. Dom hävdar omorganisation och att hennes tjänst ska tas över av en controller som dom för att komma undan återanställningsrätten anställer i sitt Holding bolag. Dom säger till henne att gå hem och att hon blir arbetsbefriad tills förhandlingarna med facket tar vid men eftersom denna tjej är oerhört lojal och plikttrogen känner hon sig skyldig att stanna kvar för att hinna göra en så bra överlämning som möjligt.

Röster höjdes när hon säger det. Vissa av oss tycker att hon är galen. Överlämna snyggt? Du har blivit uppsagd och dessutom på ett fult sätt. ( dom har gjort så här förut för att kunna bli av med folk, dvs anställt i andra bolag) - vissa av oss förstår henne. Jag satt tyst och funderade och det gör jag fortfarande. Vad är egentligen rätt och vad är fel och var går gränsen för att man när man är snäll och plikttrogen  istället blir dumsnäll på sin egen bekostnad?

Womenpower big time. Respekt Jeanette. Respekt. 

En dag som denna kan jag inte annat än stanna upp och tänka på livet och vad det ger och tar. Detta självklart efter Kristians tragiska livskamps slut. Trodde naivt att det kanske ändå skulle kunna hålla lite till men har den senaste månaden ställts inför det fakto att så inte kommer bli fallet. Ändå är man inte beredd och hur kan man egentligen vara det? Vara beredd på att ett liv plötsligt och brutalt bara tar slut. Att en människa bryts ner för att sedan sakta förtvina och suddas ut. Minnet lever vidare och någonstans som tröst finns vissheten om att även lidandet fått ett slut.

 

Sitter framför brasan och hör hur regnet piskar mot fönstret. Jag blir alltid så märkbart lugn när jag är här. Det känns extra skönt att komma ner efter sässong. Tycker inte om att vara här med folket som endast är här för att man 'ska' och för att 'synas'. För mig är detta på riktigt, det är en väldigt stor del av mig och den jag är och har så varit under hela min livstid. Har tillbringat dagen med att gå den långa vägen över klipporna till badberget, när jag väl kom fram satt jag och bara tittade på havet som stormade där nedanför i nästan en timme. När jag är här kommer jag på ett sätt alltid närmare mig själv och jag verkar automatiskt hamna i funderingar kring mig själv och livet. 

 

Att vara här får mig att känna mig så oerhört levande, som om jag lever livet mer på riktigt, tror mig vara närmare både mig själv och naturen. Hade jag kunnat bo här alltid och om svaret är ja varför gör jag då inte det? Hade jag kanske tröttnat, hade jag kanske behövt mer eller hade jag kanske varit betydligt mer nöjd? På hemmaplan känns det som vi snurrar runt i våra invana hjulspår, dag efter dag, utan att stanna upp och fundera. Samma sak dag ut och dag in. Mycket handlar om yta, prestation och status. Här handlar vardagen det mer om livet, naturen och jag får en känsla av det äkta. Jag vet inte varför jag den sista tiden börjat ifrågasätta så mycket? Det känns som jag omvärderar allt. Tänker exempelvis på utelivet, det som jag för bara något år sedan var en del av och nu tycker nästan enbart att det känns patetiskt och tragiskt. Varför känner jag så? När jag nu ser det glättiga, ytliga känner jag snarare att jag får dålig smak i munnen och bara vill gå hem. 

 

Jonas Gardell har sagt: "Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter".

 

Idag är en sådan dag.

 

 

Kom just hem från ett två timmars träningspass, ganska mör i kroppen. Fel skor, fel jacka. Fryser. Ligger nerbäddad under duntäcket, sippar lite rött. Tänker naturligtvis kolla på kvällens Moraeus med mera av en viss anledning. Börjar känna mig knäpp och borde nog ta mig i kragen på riktigt.

 

 Mot Mosebacke!

För att göra en lång historia kort (eller inte) Hon träffade en kille för ett knappt år sedan. Redan när dom träffades fick jag känslan av att han bara var ute efter sex, han ringde bara när han ville ligga, ställde aldrig några frågor om henne, att ses annars, hitta på saker, lära känna varandra osv. Hon förklarade det med att han hade mycket på jobbet, var trött och bara ville ha korta möten. Under hösten köper hon en resa till Kreta för dom både som en överraskning: "han fyller ju år till våren". Okej snällt men ni har träffats i 3 veckor.. Under hela resan var han "kall". Hon ringer hem, är förkrossad och försöker blidka honom med det enda vapen hon tyckter hon kan erbjuda: sin kropp. Jag försöker förklara: vi är som djur. Om du lägger dig, fläker upp dig, blottar strupen; Hur intressant blir det? Tror du han känner: henne ska jag ha!? Eller tror du han känner en viss avsmak för hur han behandlar dig och för hur du tillåter honom att behandla dig? Inget gick in. 

Det hela fortsatte och blev under senhösten/vintern värre och värre. Han hånglade med andra framför henne när dom var ute, hoppade in i en taxi med någon och lämnade henne kvar. Hon blev hysteriskt men det jag saknade var hennes totala avsaknad av känslan att nu fan får det vara nog. Istället har vi haft timtal av samtal som kretsar om att hon kanske vill för mycket, inte ser tillräckligt bra ut, gått upp ett halvt kilo, kanske inte varit tillräckligt porrig (ja du hörde rätt, porrig är det ord som beskriver deras i hennes ögon ett år långa 'förhållande'). Jag känner mig bara så sorgsen! Har försökt förklara; ni har aldrig varit ute och ätit, gått en promenad, kollat på tv, legat i timmar och pratat så morgonen har övergått i kväll, lagat mat, hittat på saker ihop eller älskat på riktigt. Vad i detta kan kallas ett förhållande? Ingenting går in. I går ringde han och ville att hon skulle komma. Så fort hon kom in i lägenheten tog han henne i hallen och sen sa han till henne att hon fick hon gå hem. "Fick gå hem"?? När är det tillräckligt? Jag blir så frustrerad. Vill bara ryta ifrån i hennes ställe! 

Har försökt analysera denna totala avsaknad på självkänsla. Tillsaken hör att hon ser väldigt bra ut om man gillar  plastic is fantastic-locken. Har vikt ut sig osv. Eftersom jag även träffat hennes andra kompisar och kunnat notera att dom är likadana så under jag vad det beror på. Denna avsaknad av egenvärde, att vara något eller någon utan en kille. Allt verkar handla om yta; hur brösten ser ut, om fransarna är snyggt gjorda och hur ofta dom ska fyllas i, huruvida läppfyllningen blev okej sist eller inte, om brösten är jämna, kinderna, hakan, rumpan. Allt är bara fejk, fejk, fejk. Hur orkar dom och varför? Den enda gemensamma nämnaren jag kan hitta är att dom berättat att dom haft det ganska tufft när dom växte upp och att deras enda 'vapen' i denna miljö som gjorde att dom ens blev lite sedda var just deras utseende. Detta lever kvar men för mig så känns det så sorgligt att en kvinna som närmar sig 35-40 fortfarande inte kommit längre.

( Sen funderar jag också på vilka killar som dras till detta? Perfekt yta men utan innehåll. Vad ger det dom på sikt eller handlar det alltid bara om sex? Vem väljer dom som mamma till sina barn eller blir det bara så när plastic en dag blir gravid? Ska inte vara fördömande för säkerligen finns det även plasttjejer med hjärna.) 

Har ägnat otaliga timmar till att tänka på detta och har säkerligen tröttat ut min omgivning både en och två gånger med mina tankar. Ibland behöver jag liksom bara få ur mig det för att kunna släppa det. För mig är kommunikationen oerhört viktigt. Jag vet egentligen inte vad jag vill med detta inlägg mer än att jag just nu är så oerhört tacksam mot våra föräldrar som alltid gett oss trygghet, kärlek och en oändlig tro på oss själva något jag har med mig varje dag. Ensamhet är inget som skrämmer mig, om jag en dag skulle få för mig att stå på egna ben igen så kommer jag klara det alldeles utmärkt. Jag är nämligen både charmig, smart, snygg, snäll, söt, intellektuell, sprallig, glad, rolig, impulsiv, sexig och alldeles, alldeles underbar.

.. och så var det det här med frikort. Barnsligt javisst men herregud vad jag gått och kärat ner mig i Hoffmaestros charmör Karl-Uno Lindgren. Så till den mildaste grad att han dessutom förföljt mig in i drömmarnas värld. Fånigt? Javisst! Knäppt? Alldeles säkert. 

 

 

Så är det iallafall och det var jag bara alldeles tvungen att basunera ut till världen på detta alldeles übermogna vuxna sätt.

 

 

Inte för att jag vet mycket om honom alls men oh la la ibland kan man väl få vara lite fjortis trots att man passerat 30. 

 

- kommentarer om detta tas tacksamt emot - host, host, host