Framåt
Det känns som om jag befunnit mig i en mörk soggig dimma där allt flutit samman. Nu känner jag att jag själv samlat lite kraft och kan börja tro på en förbättring eftersom han nu kan halvsitta och svara på tilltal och är lite 'med'. När vi för ett par dagar sedan trodde det var bättre fick dom utan föraning akutoperera hans mage och lunga. Då kändes det som om marken gungade.
Jag har haft min bas i min brors och svägerskas lägenhet samt hos min kille de nätter min svägerska sovit hemma. De andra har haft min lägenhet som bas för att komma ifrån sjukhuset, sova i, prata, gråta eller bara få vara - vi vill visa så lite som möjligt för barnen även om dom naturligtvis vet att pappa inte mår bra och är hos doktorn på sjukhuset. Det känns oändligt viktigt att deras toillvaro är så orörd och vanlig som möjligt. För mig är det hemskt att se mamma och pappa, det känns som att dom åldrats minst tio år. Säkerligen syns det på mig också och det känns som om jag går på autopilot men jag tror det börjar släppa lite. Imorse hittade han mig i duschen gråtandes, jag var själv inte medveten om att jag grät, tydligen hade jag stått där i över 40 minuter och hulkat.
Jag är så oändligt tacksam för min familj och att vi är och alltid har varit så sammansvetsade i varandra. Våra släktingar, mina vänner, kollegor och alla andra som bryr sig. Nu ser jag framåt och livet får gå sin gilla gång med en dag i taget. Jag fick prata med en kurator idag och hon tycker att jag 'så mycket det går' ska försöka 'leva som vanligt'. Det känns konstigt att jag skulle kunna ta en fika med en kompis när han ligger där - men jag förstår ändå budskapet i det hon säger.
Vissa ord får en annan mening. Carpe Diem är ett av dem.
