Still
Lyssnar på Macy Grays "Still"; hade nästan glömt hur grymt bra den är. För mig är den också NYC 2001. Oj vad vi lyssnade på den den där sommaren innan tornen föll.
Min systers kompis syrra har nyligen dejtat K i Hoffmaestro. Jaha så nu tänker jag inte alls på det. Inte alls. Daaa!
Tillbaka i stan
Göteborg må vara bra men det är ändå oändligt skönt att vara hemma. Har haft finfina dagar där nere, perfekt väder, träffat roliga och sköna människor. Kanske generalisering men jag får ändå uppfattningen att göteborgarna är så jäkla trevliga och enkla. Lite mer laid back. Däremot skulle jag nog inte vilja bo där permanent då lockar nog livet på kusten mer och ska jag bo i en stad är det Stockholm som är min stad.
Har nyss kommit hem, vaknade tidigt och drog på mig skorna för att gå min vanliga runda mellan broarna. Det är skönt att vara ute tidigt, man ser stan på ett helt annat sätt när den nästan är folktom.
Ska hem till föräldrarna idag på familjemiddag vilket ska bli kul för det var ett tag sedan sist. Även om vi faktiskt ses ganska ofta så var det ett tag sedan alla var samlade på samma ställe, den jag träffat minst i sommar är min syster för som vanligt har hon ett fullspäckat schema och har flaxat runt än hit och dit. Det ska bli skönt att komma hem. Så fort jag kommer in på uppfarten så får jag den där trygghetskänslan, saker och ting är ju nästan som de alltid har varit. För ett par år sedan ville en tv-produktion hyra huset och fy vad fel det kändes när man kollade på programmet och såg folk röra sig och bo i "mitt" hem.
Nej, nu ska jag fixa i ordning mig, dra i gång en tvätt, sen är jag äta frukost med grannarna vid tio. Sköna söndag!
A dirty Job
När är gränsen nådd för att man när man är snäll istället blir dumsnäll?
Har nyss kommit hem från en tjejkväll. En av oss blev idag inkallad till sin chef och blev som en blixt från klar himmel uppsagd med omedelbar verkan. Dom hävdar omorganisation och att hennes tjänst ska tas över av en controller som dom för att komma undan återanställningsrätten anställer i sitt Holding bolag. Dom säger till henne att gå hem och att hon blir arbetsbefriad tills förhandlingarna med facket tar vid men eftersom denna tjej är oerhört lojal och plikttrogen känner hon sig skyldig att stanna kvar för att hinna göra en så bra överlämning som möjligt.
Röster höjdes när hon säger det. Vissa av oss tycker att hon är galen. Överlämna snyggt? Du har blivit uppsagd och dessutom på ett fult sätt. ( dom har gjort så här förut för att kunna bli av med folk, dvs anställt i andra bolag) - vissa av oss förstår henne. Jag satt tyst och funderade och det gör jag fortfarande. Vad är egentligen rätt och vad är fel och var går gränsen för att man när man är snäll och plikttrogen istället blir dumsnäll på sin egen bekostnad?
Göteborg
Efter några underbara dagar på kusten befinner jag mig nu i Göteborg. Känns som det var evigheter sedan sist och det var det ju faktiskt också. Skrotar runt i lägenheten och påminns om hur mycket jag gillar både den och området den ligger i. När mina föräldrar köpte den ansågs nog detta området lite ruffigt, nu har det blivit hippare än Söder med sina alternativa affärer och människor blandat med ruffiga klubbar och porrbutiker.
Har strosat runt både på Andra långgatan och upp till vattentornet i området på berget ovanför. Det är fint här. Lugnt och bra. Göteborg är en ganska trevlig stad. Lite avskalad men på ett bra sätt. Ikväll ska vi gå ut och se en tysk film, det är tydligen nån slags tyskfilmsfestival på biografen som ligger där vi bor. Gillas.
Jeanette Bonnier
Herregud har sagt det förut: Vilken kvinna!
och dessutom framkom det att hon nästa år fyller 80 (!) Hur sjutton är det möjligt?!
och dessutom framkom det att hon nästa år fyller 80 (!) Hur sjutton är det möjligt?!
Womenpower big time. Respekt Jeanette. Respekt.
Livets Pussel
En dag som denna kan jag inte annat än stanna upp och tänka på livet och vad det ger och tar. Detta självklart efter Kristians tragiska livskamps slut. Trodde naivt att det kanske ändå skulle kunna hålla lite till men har den senaste månaden ställts inför det fakto att så inte kommer bli fallet. Ändå är man inte beredd och hur kan man egentligen vara det? Vara beredd på att ett liv plötsligt och brutalt bara tar slut. Att en människa bryts ner för att sedan sakta förtvina och suddas ut. Minnet lever vidare och någonstans som tröst finns vissheten om att även lidandet fått ett slut.
Sitter framför brasan och hör hur regnet piskar mot fönstret. Jag blir alltid så märkbart lugn när jag är här. Det känns extra skönt att komma ner efter sässong. Tycker inte om att vara här med folket som endast är här för att man 'ska' och för att 'synas'. För mig är detta på riktigt, det är en väldigt stor del av mig och den jag är och har så varit under hela min livstid. Har tillbringat dagen med att gå den långa vägen över klipporna till badberget, när jag väl kom fram satt jag och bara tittade på havet som stormade där nedanför i nästan en timme. När jag är här kommer jag på ett sätt alltid närmare mig själv och jag verkar automatiskt hamna i funderingar kring mig själv och livet.
Att vara här får mig att känna mig så oerhört levande, som om jag lever livet mer på riktigt, tror mig vara närmare både mig själv och naturen. Hade jag kunnat bo här alltid och om svaret är ja varför gör jag då inte det? Hade jag kanske tröttnat, hade jag kanske behövt mer eller hade jag kanske varit betydligt mer nöjd? På hemmaplan känns det som vi snurrar runt i våra invana hjulspår, dag efter dag, utan att stanna upp och fundera. Samma sak dag ut och dag in. Mycket handlar om yta, prestation och status. Här handlar vardagen det mer om livet, naturen och jag får en känsla av det äkta. Jag vet inte varför jag den sista tiden börjat ifrågasätta så mycket? Det känns som jag omvärderar allt. Tänker exempelvis på utelivet, det som jag för bara något år sedan var en del av och nu tycker nästan enbart att det känns patetiskt och tragiskt. Varför känner jag så? När jag nu ser det glättiga, ytliga känner jag snarare att jag får dålig smak i munnen och bara vill gå hem.
Är det kanske dumt att tänka för mycket?
Jonas Gardell har sagt: "Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter".
Idag är en sådan dag.
06.30 är alldeles för tidigt för mig
Sitter i en taxi på väg mot Arlanda. Minns inte ens när jag var uppe så här tidigt senast. Allt innan åtta är för tidigt för mig, orkar inte prata, vill bara ha kaffe och ligga kvar under täcket. Ett projekt att ens komma upp men Västkusten nu äntligen kommer vi.
HOFFMAESTRO!
Kom just hem från ett två timmars träningspass, ganska mör i kroppen. Fel skor, fel jacka. Fryser. Ligger nerbäddad under duntäcket, sippar lite rött. Tänker naturligtvis kolla på kvällens Moraeus med mera av en viss anledning. Börjar känna mig knäpp och borde nog ta mig i kragen på riktigt.
Reality check. Nu. Tack.
Har jag fel?
Det slog mig att det kanske är jag som har fel och generaliserar alla i mina ögon "fejktjejer" till att automatiskt vara korkade. Tål att tänkas på. Eller inte.
Mot Mosebacke!
För i helvete!!!
Är upprörd. Jag har en fd kollega som jag framför allt brukar vara bollplank för när hon har det jobbigt. Det är en jättego tjej, kanske inte supersmart men med ett gott hjärta. Just nu har hon kraschat och allt handlar bara om en sak, en kille. På något sätt känns det för mig så himla sorgligt och nästintill meningslöst. Jag menar: självklart är jag en förespråkare för kärlek och samhörighet men inte så till den milda grad att du på vägen dit tillintetgör dig själv totalt, så till den milda grad att du knappt klarar av att resa dig igen och att lägga all din tid på en kille som bara vill ligga är för mig bara sorgligt. Om du är kille och råkar läsa detta vill jag passa på att fråga dig: är plastic fantastic eller är det bara sex, eller både och?
För att göra en lång historia kort (eller inte) Hon träffade en kille för ett knappt år sedan. Redan när dom träffades fick jag känslan av att han bara var ute efter sex, han ringde bara när han ville ligga, ställde aldrig några frågor om henne, att ses annars, hitta på saker, lära känna varandra osv. Hon förklarade det med att han hade mycket på jobbet, var trött och bara ville ha korta möten. Under hösten köper hon en resa till Kreta för dom både som en överraskning: "han fyller ju år till våren". Okej snällt men ni har träffats i 3 veckor.. Under hela resan var han "kall". Hon ringer hem, är förkrossad och försöker blidka honom med det enda vapen hon tyckter hon kan erbjuda: sin kropp. Jag försöker förklara: vi är som djur. Om du lägger dig, fläker upp dig, blottar strupen; Hur intressant blir det? Tror du han känner: henne ska jag ha!? Eller tror du han känner en viss avsmak för hur han behandlar dig och för hur du tillåter honom att behandla dig? Inget gick in.
Det hela fortsatte och blev under senhösten/vintern värre och värre. Han hånglade med andra framför henne när dom var ute, hoppade in i en taxi med någon och lämnade henne kvar. Hon blev hysteriskt men det jag saknade var hennes totala avsaknad av känslan att nu fan får det vara nog. Istället har vi haft timtal av samtal som kretsar om att hon kanske vill för mycket, inte ser tillräckligt bra ut, gått upp ett halvt kilo, kanske inte varit tillräckligt porrig (ja du hörde rätt, porrig är det ord som beskriver deras i hennes ögon ett år långa 'förhållande'). Jag känner mig bara så sorgsen! Har försökt förklara; ni har aldrig varit ute och ätit, gått en promenad, kollat på tv, legat i timmar och pratat så morgonen har övergått i kväll, lagat mat, hittat på saker ihop eller älskat på riktigt. Vad i detta kan kallas ett förhållande? Ingenting går in. I går ringde han och ville att hon skulle komma. Så fort hon kom in i lägenheten tog han henne i hallen och sen sa han till henne att hon fick hon gå hem. "Fick gå hem"?? När är det tillräckligt? Jag blir så frustrerad. Vill bara ryta ifrån i hennes ställe!
Har försökt analysera denna totala avsaknad på självkänsla. Tillsaken hör att hon ser väldigt bra ut om man gillar plastic is fantastic-locken. Har vikt ut sig osv. Eftersom jag även träffat hennes andra kompisar och kunnat notera att dom är likadana så under jag vad det beror på. Denna avsaknad av egenvärde, att vara något eller någon utan en kille. Allt verkar handla om yta; hur brösten ser ut, om fransarna är snyggt gjorda och hur ofta dom ska fyllas i, huruvida läppfyllningen blev okej sist eller inte, om brösten är jämna, kinderna, hakan, rumpan. Allt är bara fejk, fejk, fejk. Hur orkar dom och varför? Den enda gemensamma nämnaren jag kan hitta är att dom berättat att dom haft det ganska tufft när dom växte upp och att deras enda 'vapen' i denna miljö som gjorde att dom ens blev lite sedda var just deras utseende. Detta lever kvar men för mig så känns det så sorgligt att en kvinna som närmar sig 35-40 fortfarande inte kommit längre.
( Sen funderar jag också på vilka killar som dras till detta? Perfekt yta men utan innehåll. Vad ger det dom på sikt eller handlar det alltid bara om sex? Vem väljer dom som mamma till sina barn eller blir det bara så när plastic en dag blir gravid? Ska inte vara fördömande för säkerligen finns det även plasttjejer med hjärna.)
Har ägnat otaliga timmar till att tänka på detta och har säkerligen tröttat ut min omgivning både en och två gånger med mina tankar. Ibland behöver jag liksom bara få ur mig det för att kunna släppa det. För mig är kommunikationen oerhört viktigt. Jag vet egentligen inte vad jag vill med detta inlägg mer än att jag just nu är så oerhört tacksam mot våra föräldrar som alltid gett oss trygghet, kärlek och en oändlig tro på oss själva något jag har med mig varje dag. Ensamhet är inget som skrämmer mig, om jag en dag skulle få för mig att stå på egna ben igen så kommer jag klara det alldeles utmärkt. Jag är nämligen både charmig, smart, snygg, snäll, söt, intellektuell, sprallig, glad, rolig, impulsiv, sexig och alldeles, alldeles underbar.
Karl-Uno Lindgren
.. och så var det det här med frikort. Barnsligt javisst men herregud vad jag gått och kärat ner mig i Hoffmaestros charmör Karl-Uno Lindgren. Så till den mildaste grad att han dessutom förföljt mig in i drömmarnas värld. Fånigt? Javisst! Knäppt? Alldeles säkert.
Så är det iallafall och det var jag bara alldeles tvungen att basunera ut till världen på detta alldeles übermogna vuxna sätt.
Inte för att jag vet mycket om honom alls men oh la la ibland kan man väl få vara lite fjortis trots att man passerat 30.
- kommentarer om detta tas tacksamt emot - host, host, host
Hell NO!
Gaaah..
Blev uppringd av en gammal klasskamrat. Vi gick i samma klass på gymnasiet och tyckte väl egentligen aldrig om varandra. Hon var väldigt högljudd, gapig och gåpåig. Jag var ganska korrekt och tyckte illa om dom som var tvungna att spela apa för att finna sin plats. Jaha, och så ringer då hon.. till mig. Vill ses, prata om gamla tider. Vad gör jag nu för tiden? Träffar jag någon särskild? Hon tror sig hört ett rykte. Drar öronen åt mig. Ställer motfrågor. Vad gör HON? Vad jobbar hon med? Får undvikande svar. Hon skriver, frilansar, en salig blandning... Jag ger mig inte. Frågar för vem hon skriver. Får svaret levererat i en utandning blandad med en hostning; Aftonbladet.
Hell No! Trodde du verkligen jag skulle gå på den lätta? Instinkter guidar oss ganska väl i tillvaron, det som var då består uppenbarligen fortfarande nu och framledes motsäger jag mig all fortsatt kontakt. Det bästa med att vara vuxen: slippa tvingas in i konstiga, obekväma konstellationer samt kunna leverera ett rakt, högt och tydligt Nej.
Kollektiv
Ibland får jag en känsla av att Stockholm är som en liten myrstack. Alla känner alla och är på det ena eller andra sättet sammankopplande med varandra. Det slutar alltid med att man känner någon som känner någon som osv, osv.
Var ute med C, hamnade på en fest med storbandet. En av flickvännerna till en av medlemmarna är lillebrors ex, numera tillsammans med C ex. När vi skrapade på ytan visade det sig att den och den varit tillsammans med den och den som nu är tillsammans med den och den osv. Blir trött. Är stan verkligen så liten eller rör vi oss i för snäva kretsar? Ibland får jag bara lust att vilja lämna allt. Bryta mönster, börja om. Helt.
Jag har alltid varit ganska bra på att hålla mig utanför allt det där men ju äldre man blir desto mer inser jag att det är svårare att skapa nya kontakter och de nya som kommer in i mitt liv blir förre och färre. Umgås med gamla kompisar och kompisars kompisar. Vad hände på vägen? Vad hände med att man så lätt skaffade nya vänner bara så där? Och när slutade det egentligen? Var det när man slutade plugga? Minns inte och har egentligen inte tänkt på det förrän nu när jag inser att mina kretsar är så sammanflätade i varandra och att det känns som om alla mer eller mindre känner alla.
Vad hände och när?
Varför känns det som om allt sånt där var lättare förr? Var det så eller är det en efterkonstruktion med modifikation?
Behöver andas ny luft. Vem var det som sjöng om att andas fritt eller var det falla? Känns som det kan ha varit Melissa Horn eller möjligen Idde eller Irma Schultz.
Tänk..
Är det som känns så självklart verkligen det även när jag skrapar på ytan? Sitter här och funderar nere vid badet som bara för några veckor sedan var fullt av plaskande barn i varierande åldrar. Nu är det jag och en ensam kvinna med hund här.
Var på middag igår hos gamla vänner, träffade människor jag inte träffat på väldigt länge. Det var så himla härligt. Kände mig lätt i hjärtat när jag gick hem. Glad och bubblande. Ung. Frisk luft. Vågar nästan inte skriva det:
xxx
Dax att gå hem nu.
