Natteld

En dag som denna kan jag inte annat än stanna upp och tänka på livet och vad det ger och tar. Detta självklart efter Kristians tragiska livskamps slut. Trodde naivt att det kanske ändå skulle kunna hålla lite till men har den senaste månaden ställts inför det fakto att så inte kommer bli fallet. Ändå är man inte beredd och hur kan man egentligen vara det? Vara beredd på att ett liv plötsligt och brutalt bara tar slut. Att en människa bryts ner för att sedan sakta förtvina och suddas ut. Minnet lever vidare och någonstans som tröst finns vissheten om att även lidandet fått ett slut.

 

Sitter framför brasan och hör hur regnet piskar mot fönstret. Jag blir alltid så märkbart lugn när jag är här. Det känns extra skönt att komma ner efter sässong. Tycker inte om att vara här med folket som endast är här för att man 'ska' och för att 'synas'. För mig är detta på riktigt, det är en väldigt stor del av mig och den jag är och har så varit under hela min livstid. Har tillbringat dagen med att gå den långa vägen över klipporna till badberget, när jag väl kom fram satt jag och bara tittade på havet som stormade där nedanför i nästan en timme. När jag är här kommer jag på ett sätt alltid närmare mig själv och jag verkar automatiskt hamna i funderingar kring mig själv och livet. 

 

Att vara här får mig att känna mig så oerhört levande, som om jag lever livet mer på riktigt, tror mig vara närmare både mig själv och naturen. Hade jag kunnat bo här alltid och om svaret är ja varför gör jag då inte det? Hade jag kanske tröttnat, hade jag kanske behövt mer eller hade jag kanske varit betydligt mer nöjd? På hemmaplan känns det som vi snurrar runt i våra invana hjulspår, dag efter dag, utan att stanna upp och fundera. Samma sak dag ut och dag in. Mycket handlar om yta, prestation och status. Här handlar vardagen det mer om livet, naturen och jag får en känsla av det äkta. Jag vet inte varför jag den sista tiden börjat ifrågasätta så mycket? Det känns som jag omvärderar allt. Tänker exempelvis på utelivet, det som jag för bara något år sedan var en del av och nu tycker nästan enbart att det känns patetiskt och tragiskt. Varför känner jag så? När jag nu ser det glättiga, ytliga känner jag snarare att jag får dålig smak i munnen och bara vill gå hem. 

 

Jonas Gardell har sagt: "Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter".

 

Idag är en sådan dag.