För i helvete!!!
Är upprörd. Jag har en fd kollega som jag framför allt brukar vara bollplank för när hon har det jobbigt. Det är en jättego tjej, kanske inte supersmart men med ett gott hjärta. Just nu har hon kraschat och allt handlar bara om en sak, en kille. På något sätt känns det för mig så himla sorgligt och nästintill meningslöst. Jag menar: självklart är jag en förespråkare för kärlek och samhörighet men inte så till den milda grad att du på vägen dit tillintetgör dig själv totalt, så till den milda grad att du knappt klarar av att resa dig igen och att lägga all din tid på en kille som bara vill ligga är för mig bara sorgligt. Om du är kille och råkar läsa detta vill jag passa på att fråga dig: är plastic fantastic eller är det bara sex, eller både och?
För att göra en lång historia kort (eller inte) Hon träffade en kille för ett knappt år sedan. Redan när dom träffades fick jag känslan av att han bara var ute efter sex, han ringde bara när han ville ligga, ställde aldrig några frågor om henne, att ses annars, hitta på saker, lära känna varandra osv. Hon förklarade det med att han hade mycket på jobbet, var trött och bara ville ha korta möten. Under hösten köper hon en resa till Kreta för dom både som en överraskning: "han fyller ju år till våren". Okej snällt men ni har träffats i 3 veckor.. Under hela resan var han "kall". Hon ringer hem, är förkrossad och försöker blidka honom med det enda vapen hon tyckter hon kan erbjuda: sin kropp. Jag försöker förklara: vi är som djur. Om du lägger dig, fläker upp dig, blottar strupen; Hur intressant blir det? Tror du han känner: henne ska jag ha!? Eller tror du han känner en viss avsmak för hur han behandlar dig och för hur du tillåter honom att behandla dig? Inget gick in.
Det hela fortsatte och blev under senhösten/vintern värre och värre. Han hånglade med andra framför henne när dom var ute, hoppade in i en taxi med någon och lämnade henne kvar. Hon blev hysteriskt men det jag saknade var hennes totala avsaknad av känslan att nu fan får det vara nog. Istället har vi haft timtal av samtal som kretsar om att hon kanske vill för mycket, inte ser tillräckligt bra ut, gått upp ett halvt kilo, kanske inte varit tillräckligt porrig (ja du hörde rätt, porrig är det ord som beskriver deras i hennes ögon ett år långa 'förhållande'). Jag känner mig bara så sorgsen! Har försökt förklara; ni har aldrig varit ute och ätit, gått en promenad, kollat på tv, legat i timmar och pratat så morgonen har övergått i kväll, lagat mat, hittat på saker ihop eller älskat på riktigt. Vad i detta kan kallas ett förhållande? Ingenting går in. I går ringde han och ville att hon skulle komma. Så fort hon kom in i lägenheten tog han henne i hallen och sen sa han till henne att hon fick hon gå hem. "Fick gå hem"?? När är det tillräckligt? Jag blir så frustrerad. Vill bara ryta ifrån i hennes ställe!
Har försökt analysera denna totala avsaknad på självkänsla. Tillsaken hör att hon ser väldigt bra ut om man gillar plastic is fantastic-locken. Har vikt ut sig osv. Eftersom jag även träffat hennes andra kompisar och kunnat notera att dom är likadana så under jag vad det beror på. Denna avsaknad av egenvärde, att vara något eller någon utan en kille. Allt verkar handla om yta; hur brösten ser ut, om fransarna är snyggt gjorda och hur ofta dom ska fyllas i, huruvida läppfyllningen blev okej sist eller inte, om brösten är jämna, kinderna, hakan, rumpan. Allt är bara fejk, fejk, fejk. Hur orkar dom och varför? Den enda gemensamma nämnaren jag kan hitta är att dom berättat att dom haft det ganska tufft när dom växte upp och att deras enda 'vapen' i denna miljö som gjorde att dom ens blev lite sedda var just deras utseende. Detta lever kvar men för mig så känns det så sorgligt att en kvinna som närmar sig 35-40 fortfarande inte kommit längre.
( Sen funderar jag också på vilka killar som dras till detta? Perfekt yta men utan innehåll. Vad ger det dom på sikt eller handlar det alltid bara om sex? Vem väljer dom som mamma till sina barn eller blir det bara så när plastic en dag blir gravid? Ska inte vara fördömande för säkerligen finns det även plasttjejer med hjärna.)
Har ägnat otaliga timmar till att tänka på detta och har säkerligen tröttat ut min omgivning både en och två gånger med mina tankar. Ibland behöver jag liksom bara få ur mig det för att kunna släppa det. För mig är kommunikationen oerhört viktigt. Jag vet egentligen inte vad jag vill med detta inlägg mer än att jag just nu är så oerhört tacksam mot våra föräldrar som alltid gett oss trygghet, kärlek och en oändlig tro på oss själva något jag har med mig varje dag. Ensamhet är inget som skrämmer mig, om jag en dag skulle få för mig att stå på egna ben igen så kommer jag klara det alldeles utmärkt. Jag är nämligen både charmig, smart, snygg, snäll, söt, intellektuell, sprallig, glad, rolig, impulsiv, sexig och alldeles, alldeles underbar.
Kommentarer
Trackback
