Hell NO!
Gaaah..
Blev uppringd av en gammal klasskamrat. Vi gick i samma klass på gymnasiet och tyckte väl egentligen aldrig om varandra. Hon var väldigt högljudd, gapig och gåpåig. Jag var ganska korrekt och tyckte illa om dom som var tvungna att spela apa för att finna sin plats. Jaha, och så ringer då hon.. till mig. Vill ses, prata om gamla tider. Vad gör jag nu för tiden? Träffar jag någon särskild? Hon tror sig hört ett rykte. Drar öronen åt mig. Ställer motfrågor. Vad gör HON? Vad jobbar hon med? Får undvikande svar. Hon skriver, frilansar, en salig blandning... Jag ger mig inte. Frågar för vem hon skriver. Får svaret levererat i en utandning blandad med en hostning; Aftonbladet.
Hell No! Trodde du verkligen jag skulle gå på den lätta? Instinkter guidar oss ganska väl i tillvaron, det som var då består uppenbarligen fortfarande nu och framledes motsäger jag mig all fortsatt kontakt. Det bästa med att vara vuxen: slippa tvingas in i konstiga, obekväma konstellationer samt kunna leverera ett rakt, högt och tydligt Nej.
