Bör & Borde
Han ringde igår. Jag blir som gelé bara jag hör hans röst och lite hesa skratt. Jag älskar sättet han överlappar sina meningar på, pauserna mitt i som uppstår när han blåser ut rök för att sedan suga in den igen. Jag kan nästan 'höra' hur han lägger huvudet på sned så som han alltid gör när han pratar och förklarar. Hans röst får mig att 'se' hans leende och jag tänker på hur han brukar se ut när han spänner sina isande blå i mig, pausar och avvaktar för att kolla av om jag förstått vad han sagt.
Han frågar om jag älskar honom och jag svarar att det gör jag, men jag var för feg att ställa samma fråga tillbaka. Varför tänker jag istället på dom han älskat innan mig? I dagsljus känns allt okej men nu är det mörkt och min hjärna spökar mer i mörker. Det är nu jag borde lägga undan telefonen. Det är nu jag inte borde skriva det här. Det är nu jag borde släcka lampan, lägga mig på sidan och somna. Det är nu jag borde sluta googla på honom eller hans ex. Det är nu jag borde skippa funktionen bildsök. Det är nu jag borde tänka på det han sa. Att han vill. Med mig.
Snart är han hemma och då släpper jag honom aldrig ifrån mig igen.
