Hemma
Jag hade egentligen tänkt skriva om mig själv och lite kring operationen men när jag nu kommit hem och tar till mig allt som hänt under en knapp vecka så kommer mitt egna på andra plats. Jag rörs av att Lasse Brandeby har dött. För mig var (skrev automatiskt är och var tvungen att sudda -sorgligt) han en symbol för 'Det glada, goa Göteborg'; Kurt Olsson, Rolf Mjunstedt eller bara som sig själv. Mina tankar går verkligen till hans familj och de som stod honom nära.
I övrigt är jag okej, har ont som sjutton, rullar för att komma upp ur sängen och kan knappt sitta eller stå rak men det är bagateller som kommer att gå över och läka. Knaprar värk och morfintabletter. Tackar min lyckliga stjärna att jag lever på 2000-talet då det finns medicinsk lindring.
Njuter av att bli ompysslad och att vara hemma.
Jag läser också att Liza Marklunds dotter Annika som jag stött på via mitt eget jobb drabbats av cancer. Ofattbart hemskt. När jag läser hennes ord om detta är det nästan en spegel av hur jag själv kände mig när jag oroade mig just för livmoderhalscancer. Jag uppmanade till det då - och jag gör det igen: Gå och testa er! Ta ett cellprov. Skjut inte upp det till morgondagen.
I övrigt är jag okej, har ont som sjutton, rullar för att komma upp ur sängen och kan knappt sitta eller stå rak men det är bagateller som kommer att gå över och läka. Knaprar värk och morfintabletter. Tackar min lyckliga stjärna att jag lever på 2000-talet då det finns medicinsk lindring.
Njuter av att bli ompysslad och att vara hemma.
Kommentarer
Trackback
