Ångest och syskonkärlek
Panikvaknade i natt och kände en sån jäkla ångest över att jag faktiskt snart ska flytta. Slängde mig på telefonen och ringde den enda person jag vet att jag kan ringa den tiden på dygnet, nämligen min lillebror. Han är så himla lugn och fin och han lyckas alltid säga alla dom där rätta sakerna när jag krisar. Jag flyttar ju faktiskt inte för gott, det gäller i princip 16-20 veckor. Jag kommer inte hyra ut min lägenhet och jag kan när som helst komma hem över helgerna.
Självklarheter som jag mitt i natten inte lyckas reda ut utan hans hjälp. Han är tom så bedårande så han erbjuder sig att komma över. Eftersom det verkligen är mitt i natten så säger jag att det inte behövs. Vi småpratar lite till och sen lägger vi på. 30 minuter senare knackar det lite löst på ytterdörren och där står han. Hur kunde jag någonsin tycka att han var en riktig pest?
Nej nu ska vi ta en sväng på stan, måste hinna till Systemet innan 15.00
