Natteld

Imorse hamnade jag återigen mitt i en radiodokumentär. Radion har en förmåga att trollbinda mig. Varje gång jag har hört något intressant program så blir jag nästan irriterad på mig själv att jag är så dålig på att just lyssna på radio. TV:n är en så naturlig del i var mans hem och den slår man på bara sådär utan att tänka på det. Men varför gör man inte detsamma med radion?




Nu har jag alltså två lördagar i rad hamnat i två extremt välgjorda radiodokumentärer. Förra veckan handlade det om den hemska spårvagnsolyckan som inträffade i Göteborg på 90-talet.

Idag handlade det om en liten fantastisk kille som heter Gustav och som drabbats av cancer vid 5 års ålder. När man hör honom säga "När det kommit en ny knöl blir mamma och pappa ledsna. Då tröstar jag dom. Jag klappar mamma."  så känner jag riktigt hur det starmar åt i strupen och tårarna väller upp i ögonen.
Gustav klarade sig inte och endast 7 år gammal fick han somna in omgiven av sina nallebjörnar. I slutet av programmet grät jag floder och eftersom allt i radio baseras på ljud, röster, andetag etc. så känns det som man får komma in i de här personernas liv och det berör. Hårt.

Just detta program var producerat av Barnaministeriet Dokumentär och om du inte är allt för blödig så kan jag varmt rekommendera dig att lyssna.

http://urplay.se/158353


2011 - året då radion kommer återta sin plats i min vardag.