Natteld

Vi brukar vara bra på att strosa runt på stan sent på kvällarna. Har våra gator, gränder, stigar och genvägar. Men plötsligt bär det emot att ge sig ut. Försöker förklara men det är svårt när jag inte riktigt vet själv vad eller varför jag känner som jag gör. Tror att jag helt enkelt känner mig mer sårbar pga det lilla liv som ännu finns inom mig.

Därför delar vi på oss. Han strosar ut på våra rundor, skickar bilder ibland medan jag sitter här uppkrupen i sängen och skriver. Det är inte bara en oro för vårt lilla jag tänker på, inser jag nu,utan även en oro för honom. Vill inte vara ensam, vill inte att något ska hända. Vill vara vara tillsammans hela tiden. Kan jag låsa in oss här och slänga ut nyckeln genom fönstret?

Jag blir alldeles varm i hjärtat så fort jag hör hans röst i luren. Nästan lite löjligt fjortis. Blundar och ser honom sitta där i sitt linne, hur han drar handen genom burret, funderande plockar i skäggstubben allt medan han suger på sin cigg. Klart och tydligt. Nära men ändå så långt borta. Just nu allt för långt. Ja, jag älskar dig. Nu och för alltid. Längtar efter dina armar runt omkring mig. Imorgon ses vi.

Var tar all tid vägen? För att göra en lång historia kort; jag har flängt mellan Stockholm och Göteborg med små inslag av Smögen och Skåne på det. Just nu befinner vi oss på västkusten. Solen skiner, knallblå himmel och inte ett endaste tecken av någonting annat än vår. Har nyss avslutat vår frukost i solen på balkongen, bara en sån sak. 

Ska strax säga hej då till mannen mitt emot som ska bege sig söder över för för lite kvalitetstid med the youngster. Själv stannar jag här veckan ut. Känns skönt och avslappnat, bra med blanka dagar att fylla.. En annan liten sak som hänt är att vi två snart ska bli tre.