Natteld

Vi brukar vara bra på att strosa runt på stan sent på kvällarna. Har våra gator, gränder, stigar och genvägar. Men plötsligt bär det emot att ge sig ut. Försöker förklara men det är svårt när jag inte riktigt vet själv vad eller varför jag känner som jag gör. Tror att jag helt enkelt känner mig mer sårbar pga det lilla liv som ännu finns inom mig.

Därför delar vi på oss. Han strosar ut på våra rundor, skickar bilder ibland medan jag sitter här uppkrupen i sängen och skriver. Det är inte bara en oro för vårt lilla jag tänker på, inser jag nu,utan även en oro för honom. Vill inte vara ensam, vill inte att något ska hända. Vill vara vara tillsammans hela tiden. Kan jag låsa in oss här och slänga ut nyckeln genom fönstret?