Sveriges tredje största stad
Malmö är Svearikes tredje största stad. Jag kan säga att mina dagar i Malmö varit till belåtenhet på alla sätt och vis men känslan av att Malmö skulle vara vår tredje största stad infann sig inte riktigt istället så blev jag faschinerad av att det på en söndag kunde vara så öde. Och med öde så menar jag ÖDE.
Vi tog tåget över sundet till Köpenhamn och efter en supertrevlig dag i grannlandet så kom vi tillbaka till Malmö vid 16-tiden. Inte en endaste liten människa någonstans. Inte ens på Pressbyrån. Det var inte heller så att vi var i utkanten av staden utan vi var mitt i city. Först trodde jag att det kanske hade hänt någonting men ju mer vi gick runt så insåg vi att det helt enkelt är så det är där. Tyckte först att det kändes superkonstigt men nu i efterhand tänker jag att det kanske vore skönt att bo så. Lite lugn. Här är allt tillgängligt precis hela tiden så här tar vi oss kanske aldrig den där behövliga vilan som vi kanske faktiskt behöver. Förr i tiden så var ju söndagen just märkt som 'vilodagen' och varför inte?
Så idag har jag haft en 'söndag'. Och faktiskt har jag tagit tillvara på dagen som sig bör. Jag tog en riktigt lång promenad och bara njöt. Jag fick för mig att jag skulle lämna mobilen hemma. För någon annan är det säkert inga problem men för mig är det som en bäbis som ska sluta med napp. Jag har tänkt länge att jag måste ta tag i mitt mobilmissbruk och jag har små-tagit-tag-i-det. I dag när jag gick där så kände jag faktiskt ett lugn som jag inte känt på länge och kanske hade det med känslan av att inte kunna bli nådd att göra.
Vi tog tåget över sundet till Köpenhamn och efter en supertrevlig dag i grannlandet så kom vi tillbaka till Malmö vid 16-tiden. Inte en endaste liten människa någonstans. Inte ens på Pressbyrån. Det var inte heller så att vi var i utkanten av staden utan vi var mitt i city. Först trodde jag att det kanske hade hänt någonting men ju mer vi gick runt så insåg vi att det helt enkelt är så det är där. Tyckte först att det kändes superkonstigt men nu i efterhand tänker jag att det kanske vore skönt att bo så. Lite lugn. Här är allt tillgängligt precis hela tiden så här tar vi oss kanske aldrig den där behövliga vilan som vi kanske faktiskt behöver. Förr i tiden så var ju söndagen just märkt som 'vilodagen' och varför inte?
Så idag har jag haft en 'söndag'. Och faktiskt har jag tagit tillvara på dagen som sig bör. Jag tog en riktigt lång promenad och bara njöt. Jag fick för mig att jag skulle lämna mobilen hemma. För någon annan är det säkert inga problem men för mig är det som en bäbis som ska sluta med napp. Jag har tänkt länge att jag måste ta tag i mitt mobilmissbruk och jag har små-tagit-tag-i-det. I dag när jag gick där så kände jag faktiskt ett lugn som jag inte känt på länge och kanske hade det med känslan av att inte kunna bli nådd att göra.
På plats
..i Malmaäöaah. Alla låter liksom 'aäöaah' här. Som Göteborska men med mat i munnen, aäöaah. Lite charmigt. Nu ska vi ut och se vad denna Sveriges tredje största stad har att erbjuda.
Än så länge mycket trevliga människor. (Även om det inte är helt lätt att höra vad dom säger).
Än så länge mycket trevliga människor. (Även om det inte är helt lätt att höra vad dom säger).
Ny mall vid namn 'Fashion'
Tänkte att jag skulle byta mall på bloggen och eftersom det inte finns överdrivet många att välja mellan så blev det en mall som kallas 'Fashion'. Låter lite sådär men jag testar så får jag se hur det känns.
Skrev jag förresten att jag ska till Malmö i helgen? Återkommer om det...
Hemifrån.
Skrev jag förresten att jag ska till Malmö i helgen? Återkommer om det...
Hemifrån.
Dagens i-landsproblem
Imorse gick det på en man som dessvärre var blöt på ett ställe där man inte ska vara blöt när man sätter sig på ett säte. Dessutom stank han urin som bara den. Efter två stopp raglade han av. På kommer en ung söt skoltjej och ser det lediga sätet som hon naturligtvis sätter sig på. Eftersom det var fullt i hela vagnen så kunde jag inte varna henne om vad hon satte sig i. Nu sitter jag här och funderar på väsentligheter som 'Hur kan man veta var man sätter sig i'; 'Vem har suttit här innan mig' etc. Jag ser också att mina naglar både behöver filas och lackas om.
Behöver jag upplysa om att jag är extremt omotiverad att jobba?
Behöver jag upplysa om att jag är extremt omotiverad att jobba?
Salem al Fakir och söta vovvisen
Tydligen är en av mina grannar Salem Al Fakir och jag har fram tills häromdagen varit helt clueless om detta. Jag har under en tid sprungit på en söt litet vovvis runt kvarteret och nu visar det sig att han är vovvisens husse. När man stöter ihop med en bedårande liten varelse så tittar man ju inte direkt på vem som håller i kopplet (eller hur) och även när jag gjort det så har min sega hjärna inte lagt pusslet. Ännu mer sjukt är det när jag suttit och bläddrat och tom läst en artikel om honom bara för någon vecka sedan och därefter sprungit på honom utanför men ändå inte tänkt på att det är han. Så bra koll har jag på min omgivning. Och tur är väl det.
Det var när jag hade en arbetskamrat på besök som det uppdagades. Hon beskrev honom men det var inte förrän hon kom till beskrivingen av hunden som poletten ramlade ner. Nu kan man ju fasen i mej aldrig mer med att hälsa för han kommer ju tro att man hälsar på hunden pga honom. Men jag får väl passa på att hälsa om det är matten som håller i kopplet.
Nu har jag bäddat ner mig i soffan med en kopp te. Har tänkt mig en liten granskning av Ingvar Kamprad. Jag har alltid gillat Ingvar Kamprad så jag hoppas att det inte dyker upp för mycket negativa saker. Ingvar Kamprad står för det svenskaste av det svenska. När jag ser ett IKEA varuhus så vet jag precis vad som väntar mig och det är nog just det som är det vinnande konceptet runt hela marknadsföringen av IKEA. När jag bodde utomlands så åkte jag och de andra svenska tjejerna som bodde där alltid och fikade på IKEA. Det kändes 'hemma' och tryggt. Sen fanns det också en 'Svenskshop' och där köpta vi massa svenska saker som jag normalt inte äter hemma men då köpte jag det bara för att det var svenskt. Ska bli lite intressant att se vad detta ger.
Det var när jag hade en arbetskamrat på besök som det uppdagades. Hon beskrev honom men det var inte förrän hon kom till beskrivingen av hunden som poletten ramlade ner. Nu kan man ju fasen i mej aldrig mer med att hälsa för han kommer ju tro att man hälsar på hunden pga honom. Men jag får väl passa på att hälsa om det är matten som håller i kopplet.
Nu har jag bäddat ner mig i soffan med en kopp te. Har tänkt mig en liten granskning av Ingvar Kamprad. Jag har alltid gillat Ingvar Kamprad så jag hoppas att det inte dyker upp för mycket negativa saker. Ingvar Kamprad står för det svenskaste av det svenska. När jag ser ett IKEA varuhus så vet jag precis vad som väntar mig och det är nog just det som är det vinnande konceptet runt hela marknadsföringen av IKEA. När jag bodde utomlands så åkte jag och de andra svenska tjejerna som bodde där alltid och fikade på IKEA. Det kändes 'hemma' och tryggt. Sen fanns det också en 'Svenskshop' och där köpta vi massa svenska saker som jag normalt inte äter hemma men då köpte jag det bara för att det var svenskt. Ska bli lite intressant att se vad detta ger.
Kärleksmums
med tjejerna. Mysfaktor 10.
Snö så långt ögat kan nå
Befinner mig just nu i en fjällstuga, bland vitare än vitaste snövallar och granskogar. Har njutit i stora drag av vila och frid.
Status just nu; Akut brist på socialt umgänge. Var är bussen? Var är bilarna? Var är avgaserna? Var är ljuden?
Jag tror att jag kan sammanfatta det hela med att jag klarar av max fem dagar i tystnad och efter det saknar jag helt enkelt lite action. Eller action är kanske att ta i men jag saknar folk, rörelse, intrygg och hjärngympa. Dagarna har tillbringats i spåret: skönt och avkopplande. Och vitt. Kvällarna har tillbringats vid brasan. Min hjärna har vilat. Lugn och ro har infunnit sig. Mängder av apelsiner och choklad har druckits i diverse 'snögrottor'. Röda kinder, Nivea på läppar och jag ser ut som en Michelingubbe. Minnen från barndommen flashar titt som tätt förbi på näthinnan. Jag är mycket nöjd och tacksam men nu längtar jag faktiskt hem.
Status just nu; Akut brist på socialt umgänge. Var är bussen? Var är bilarna? Var är avgaserna? Var är ljuden?
Jag tror att jag kan sammanfatta det hela med att jag klarar av max fem dagar i tystnad och efter det saknar jag helt enkelt lite action. Eller action är kanske att ta i men jag saknar folk, rörelse, intrygg och hjärngympa. Dagarna har tillbringats i spåret: skönt och avkopplande. Och vitt. Kvällarna har tillbringats vid brasan. Min hjärna har vilat. Lugn och ro har infunnit sig. Mängder av apelsiner och choklad har druckits i diverse 'snögrottor'. Röda kinder, Nivea på läppar och jag ser ut som en Michelingubbe. Minnen från barndommen flashar titt som tätt förbi på näthinnan. Jag är mycket nöjd och tacksam men nu längtar jag faktiskt hem.
Energitjuvar, No No
Fördelen med att vara vuxen är att man faktiskt själv kan välja vilka männsikor man ska omge sig med och vilka som suger mer energi än dom ger. Det är riktig befriande att komma till insikt om detta och hux-flux ryker ett och annat nummer ur telefonboken.
Träffade en bekant idag och slogs av att hon faktiskt alltid har en negativ syn på allt och alla och efter vår fika idag känner jag mig helt sänkt. Ingenting är bra. Kan det verkligen vara fel på allt och alla i hennes omgivning? Jag tror att man allt som oftast inte pausar utan bara tuffar vidare i samma gamla vänskapsspår men varför gör man det? Ibland växer man helt enkelt ifrån varandra och bara för att man en gång gick i skolan tillsammans så utvecklas man ju faktiskt olika. Jag ska försöka vara mer lyhörd för vilka jag faktiskt väljer att omge mig med och lägger min egen tid på. Inte vara elak men inte heller utsätta mig för något som faktiskt för flera år sedan runnit ut i sanden.
Träningsväskan är packad, ska på box och det känns som att jag kommer smacka till rejält ikväll.
Träffade en bekant idag och slogs av att hon faktiskt alltid har en negativ syn på allt och alla och efter vår fika idag känner jag mig helt sänkt. Ingenting är bra. Kan det verkligen vara fel på allt och alla i hennes omgivning? Jag tror att man allt som oftast inte pausar utan bara tuffar vidare i samma gamla vänskapsspår men varför gör man det? Ibland växer man helt enkelt ifrån varandra och bara för att man en gång gick i skolan tillsammans så utvecklas man ju faktiskt olika. Jag ska försöka vara mer lyhörd för vilka jag faktiskt väljer att omge mig med och lägger min egen tid på. Inte vara elak men inte heller utsätta mig för något som faktiskt för flera år sedan runnit ut i sanden.
Träningsväskan är packad, ska på box och det känns som att jag kommer smacka till rejält ikväll.
Broddar (!)
Min gata lutar något. Om man kommer från busshållplatsen så är det en liten uppförbacke. Idag har jag halkat runt på diverse gator och uträttat ärenden som det så fint heter. Hela stan känns som en isbana och mina stövlar var kanske inte mest lämpade för detta väder men det gick bra tills det helt plötsligt inte gick alls längre. Tänkte inte direkt på det så jag tog 'bakvägen' hem och fick således en sluttande lutning på väg till porten.
Hann tänka 'Shit' moch lyckades mirakulöst återfinna balansen men sen var det bara 'Nej' och så låg jag där, på rygg. Raklång. Ni fattar vilken vurpa jag gjort om man helt plötsligt finner sig själv liggandes på rygg. Systembolagspåsen hade jag dock instinktivt lyckats räddat genom att vira påsen runt handleden så den hamnade på mig istället för bredvid mig. Som tur var så slog jag inte i huvudet. Ryggen och nacken ömmar, jacka och övriga kläder är dyblöta. Håller på att hälla upp badvatten nu, behöver verkligen mjuka upp kroppen.
Nej jag får skaffa broddar. Better to be safe than sorry.
Hann tänka 'Shit' moch lyckades mirakulöst återfinna balansen men sen var det bara 'Nej' och så låg jag där, på rygg. Raklång. Ni fattar vilken vurpa jag gjort om man helt plötsligt finner sig själv liggandes på rygg. Systembolagspåsen hade jag dock instinktivt lyckats räddat genom att vira påsen runt handleden så den hamnade på mig istället för bredvid mig. Som tur var så slog jag inte i huvudet. Ryggen och nacken ömmar, jacka och övriga kläder är dyblöta. Håller på att hälla upp badvatten nu, behöver verkligen mjuka upp kroppen.
Nej jag får skaffa broddar. Better to be safe than sorry.
Tom Alandh & Stefan Quinth
Tom Alandh är utan tvekan en av Sveriges bästa dokumentärskapare. Igår fick tv-publiken återanknytas med Pia Sjögren i den tredje och sista dokumentären om Pia i filmen 'Leva livet'. Pia började med droger redan i 14-års åldern. Pia har som hon själv säger; 'På alla sätt gjort allt för att inte leva' . Tom och Pia träffades första gången 2001 då Pia stod och sålde Situation Stockholm. Det mötet resulterade i den första filmen 'Det svåra livet'. 2004 kom fortsättningen 'Det nya livet'. Då var Pia under isen på alla sätt. I drogträsket, utan bostad och livet hängde på en mycket skör tråd. 
Den Pia som möter oss i 2010 års porträtt är drogfri sedan 7 år tillbaka och jag tycker riktigt att jag kan känna hennes styrka och kämparglöd genom tv-rutan. Icke att förglömma i denna resa är Pias fantastiskt vackra,kämpande mamma Ann-Marie som i alla år kämpat och stått vid sin dotters sida. Den kärlek och värme som speglas mellan dom två berör mitt hjärta.
OM du inte sett dessa filmer så kan jag varmt rekomendera dom. Jag funderar en del på Pia och jag tycker det är fantastiskt att se att det ryms så mycket kämparglöd inom henne. När jag ser hur hon älskar sitt jobb, sin lägenhet och sitt liv så känner jag att det nog finns hopp för alla.
http://svt.se/2.122744/1.2279310/leva_livet?lid=puff_2289110&lpos=lasMer
En annan fantastisk svensk dokumentärfimare är Stefan Quinth. Han har gjort ett oerhört gripande porträtt på krutgumman Elsa i filmen 'Min vän Elsa'. 
Elsas mamma lämnade bort sina barn till barnavårdsnämnden på 30-talet eftersom de en kväll kommit hem försent. Elsa hamnade genom åren på institution efter institution. Alla utgick från att hon var sinnesslö och hon tvingades medicinera och fick genomgå fruktansvärda behandlingar. Vid 40 års ålder fick hon så lämna institutionen för att ta hand om sin mamma. Nu lever hon själv i en egen lägenhet där hon samlar på 'vackra ting'. Och det är en hel del. Elsa älskar nämligen att gå på loppis.
När jag ser denna fantastiska lilla gumma som blir så själaglad över en porslinskatt så droppar tårarna. Hon samlar och samlar - Det känns som om hon med samlandet försöker komma ikapp det liv som myndigheter och överheten tagit ifrån henne. Hennes positiva och snabbtänkta sätt berör långt ner i hjärtat och när man tänker på allt hon fått utstå vill man bara skrika rakt ut.
http://www.cameraq.com/sfelsa.htm
Jag vill med detta åter igen göra slag i saken och uppmana till att ge dokumentärerna en chans. Både på radio och tv. För det ger så oändligt mycket mer.
Döden
Döden är obarmhärtelig. Det slår mig när jag tittar på SVT´s porträtt av Per Oscarsson gjord av Agneta Bolme Börjefors. Två fantastiska kreatörer som inte längre finns ibland oss. Det slår mig att man aldrig ska ta livet för givet och det gamla klassiska citatet 'Lev var dag som om det vore den sista' känns med en gång väldigt relevant.
Kommer alltid minnas Per Oscarsson och hans fantastiska porträtteringar. Jag minns särskilt karaktären Larsson i Ulf Starks 'Fasadklättraren', karaktären Pontus i filmatiseringen 'Svält' och naturligtvis som Berras morfar Nils i underbara 'Kan du vissla Johanna'.
Agneta Bolme Börjefors; SVT´s grandlady har ju funnits med genom hela barndommen. Hennes mjuka behagliga röst och hennes intervjuver i det årligt sända 'Året med Kungafamiljen'.
Kommer alltid minnas Per Oscarsson och hans fantastiska porträtteringar. Jag minns särskilt karaktären Larsson i Ulf Starks 'Fasadklättraren', karaktären Pontus i filmatiseringen 'Svält' och naturligtvis som Berras morfar Nils i underbara 'Kan du vissla Johanna'.
Agneta Bolme Börjefors; SVT´s grandlady har ju funnits med genom hela barndommen. Hennes mjuka behagliga röst och hennes intervjuver i det årligt sända 'Året med Kungafamiljen'.
Radio is da shit
Imorse hamnade jag återigen mitt i en radiodokumentär. Radion har en förmåga att trollbinda mig. Varje gång jag har hört något intressant program så blir jag nästan irriterad på mig själv att jag är så dålig på att just lyssna på radio. TV:n är en så naturlig del i var mans hem och den slår man på bara sådär utan att tänka på det. Men varför gör man inte detsamma med radion?
Nu har jag alltså två lördagar i rad hamnat i två extremt välgjorda radiodokumentärer. Förra veckan handlade det om den hemska spårvagnsolyckan som inträffade i Göteborg på 90-talet.
Idag handlade det om en liten fantastisk kille som heter Gustav och som drabbats av cancer vid 5 års ålder. När man hör honom säga "När det kommit en ny knöl blir mamma och pappa ledsna. Då tröstar jag dom. Jag klappar mamma." så känner jag riktigt hur det starmar åt i strupen och tårarna väller upp i ögonen.
Gustav klarade sig inte och endast 7 år gammal fick han somna in omgiven av sina nallebjörnar. I slutet av programmet grät jag floder och eftersom allt i radio baseras på ljud, röster, andetag etc. så känns det som man får komma in i de här personernas liv och det berör. Hårt.
Just detta program var producerat av Barnaministeriet Dokumentär och om du inte är allt för blödig så kan jag varmt rekommendera dig att lyssna.
http://urplay.se/158353
2011 - året då radion kommer återta sin plats i min vardag.
Nu har jag alltså två lördagar i rad hamnat i två extremt välgjorda radiodokumentärer. Förra veckan handlade det om den hemska spårvagnsolyckan som inträffade i Göteborg på 90-talet.
Idag handlade det om en liten fantastisk kille som heter Gustav och som drabbats av cancer vid 5 års ålder. När man hör honom säga "När det kommit en ny knöl blir mamma och pappa ledsna. Då tröstar jag dom. Jag klappar mamma." så känner jag riktigt hur det starmar åt i strupen och tårarna väller upp i ögonen.
Gustav klarade sig inte och endast 7 år gammal fick han somna in omgiven av sina nallebjörnar. I slutet av programmet grät jag floder och eftersom allt i radio baseras på ljud, röster, andetag etc. så känns det som man får komma in i de här personernas liv och det berör. Hårt.
Just detta program var producerat av Barnaministeriet Dokumentär och om du inte är allt för blödig så kan jag varmt rekommendera dig att lyssna.
http://urplay.se/158353
2011 - året då radion kommer återta sin plats i min vardag.
Back in the city
Jag avskyr att flyga. Jag HATAR det verkligen. Så var det inte förr. Jag har aldrig gillat det men det bekom mig inte särskilt mycket. Det gör det nu. Det blir dessutom värre och värre för varje gång. Det är inte många saker som jag benämner med ordet hatar men detta kan jag skriva under på när som helst.
Vad beror det på? Åldern? Medvetenheten efter 9/11? Bristen på kontroll? Vet i sjutton men det är verkligen avskyvärt.
Har varit på jobb i London vilket var helt okej men som vanligt hinner man tyvärr inte se så mycket. En taxiresa, snöslaskiga gator, neonskyltar och mötesrum. Stress, stress, stress. Känns faktiskt skönt att det är över för denna gång. Nästa resa på schemat går till Göteborg. SJ here i come.
Vad beror det på? Åldern? Medvetenheten efter 9/11? Bristen på kontroll? Vet i sjutton men det är verkligen avskyvärt.
Har varit på jobb i London vilket var helt okej men som vanligt hinner man tyvärr inte se så mycket. En taxiresa, snöslaskiga gator, neonskyltar och mötesrum. Stress, stress, stress. Känns faktiskt skönt att det är över för denna gång. Nästa resa på schemat går till Göteborg. SJ here i come.
Logik?
Ett av mina ex har stadgat sig. Helt okej egentligen men eftersom just detta ex är känd så nu kan man nu läsa om hans kärlekssaga överallt. Det borde inte störa mig. Särskilt inte eftersom det var jag som gjorde slut - men känslor är inte alltid logiska - Så Goddamnit - Det stör mig.
Jag har rusat runt och letat reda på gamla pussbilder på oss två, midsommarkyssar, glada leenden i båt på fjärden, skidåkning på Gärdet, familjesammankomster. Vad håller jag på med? Egentligen vet jag svaret. Jag vill inte ha honom. Jag eftersöker bara det han har nu. Känner mig duktig och logisk som kommit fram till denna slutsats helt på egen hand. Dessutom ganska snabbt; (en och en halv dag.)
Tittar på bilderna av oss tillsammans. Smeker hans kind med fingret och ger honom en puss. Det känns fint. Ett avslut. Jag kan helt ärligt säga att jag är glad för hans skull. Han var min prins och kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. Han har gått vidare och jag står näst på tur.
Jag har rusat runt och letat reda på gamla pussbilder på oss två, midsommarkyssar, glada leenden i båt på fjärden, skidåkning på Gärdet, familjesammankomster. Vad håller jag på med? Egentligen vet jag svaret. Jag vill inte ha honom. Jag eftersöker bara det han har nu. Känner mig duktig och logisk som kommit fram till denna slutsats helt på egen hand. Dessutom ganska snabbt; (en och en halv dag.)
Tittar på bilderna av oss tillsammans. Smeker hans kind med fingret och ger honom en puss. Det känns fint. Ett avslut. Jag kan helt ärligt säga att jag är glad för hans skull. Han var min prins och kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. Han har gått vidare och jag står näst på tur.
Bitch
Det är jag det.
Har känt mig irriterad och arg i flera dagar. Idiotiska chaufförer, tråkig kassapersonal, sega människor vid övergångsställen. Gah! Vad är det med allt och alla? Jag känner hur det bara kliar i hela kroppen och helt utan anledning har jag lust att stoppa en en äcklig tubstrupa i munnen på nån som säger nåt extra idiotiskt, 14:is bruden brevid på bussen eller dryga killgänget på tuben. Kliar, kliar, kliar.
Än värre blir det när nån idiot ställer sig på fel sida i rulltrappan och bara sinkar, sinkar, sinkar - och inte ens fattar att dom står fel utan står kvar så man får lov att säga ' Ursäkta (!)' och bara kadoff har lust att knuffa till dom. Och vad är det med dessa barnvagnskossor som envisas med att gå tre i rad - för vi har baaaaarn och äger hela gatan.
Eller??!!
Nu har jag iaf surat ner mig i soffan efter ett jäkligt skönt och avreagerande boxningspass och här tänker jag stanna resten av kvällen. Inte svara i telefon bara vara med mig själv. Mitt bästa sällskap just nu. Både för min egen skull och den stackare som skulle råka ringa. Vet inte vad det är med mig för jag brukar verkligen inte vara arg.
Förklaring - Förklaring - Förklaring ?????
Har känt mig irriterad och arg i flera dagar. Idiotiska chaufförer, tråkig kassapersonal, sega människor vid övergångsställen. Gah! Vad är det med allt och alla? Jag känner hur det bara kliar i hela kroppen och helt utan anledning har jag lust att stoppa en en äcklig tubstrupa i munnen på nån som säger nåt extra idiotiskt, 14:is bruden brevid på bussen eller dryga killgänget på tuben. Kliar, kliar, kliar.
Än värre blir det när nån idiot ställer sig på fel sida i rulltrappan och bara sinkar, sinkar, sinkar - och inte ens fattar att dom står fel utan står kvar så man får lov att säga ' Ursäkta (!)' och bara kadoff har lust att knuffa till dom. Och vad är det med dessa barnvagnskossor som envisas med att gå tre i rad - för vi har baaaaarn och äger hela gatan.
Eller??!!
Nu har jag iaf surat ner mig i soffan efter ett jäkligt skönt och avreagerande boxningspass och här tänker jag stanna resten av kvällen. Inte svara i telefon bara vara med mig själv. Mitt bästa sällskap just nu. Både för min egen skull och den stackare som skulle råka ringa. Vet inte vad det är med mig för jag brukar verkligen inte vara arg.
Förklaring - Förklaring - Förklaring ?????
2011
Nytt År. Nya möjligheter.
Vaknade i rätt säng - Min. (Minns fortfarande föregående nyår med en rysning.)
En mycket trevlig kväll med god mat, spännande människor och framförallt en bra blandnig av folk. Ofta rör jag mig bara i samma kretsar och efter ett tag kan det bli lite tjatigt men det här var helt klart godkänt. Vi var några stycken som dessutom gick vidare och det har resulterat i ömma fötter, rasslig hals, lite mörka ringar under ögonen och dålig andedräkt.
Annars är faktiskt det mest fasansfulla denna dag de tidningsnotiser som handlar om Per Oscarsson. Om det stämmer - vilket jag naturligtvis hoppas att det inte gör så är det verkligen förfärligt - och alla mina tankar går till familj och närstående.
Det sista som dör är ju hoppet och om det skulle finnas minsta lilla hopp om att han kan befinna sig någon annanstans så håller jag alla tummar för det. Jag kan faktiskt inte tänka mig något mer fruktansvärt. Både för paret Oscarsson eller för den anhörig som kommer dit och får se detta fasansfulla.
Jag brukar inte noja särskilt mycket över ljus men nu tänker man ju till lite extra. Det värsta med att bo i lägenhet är ju att det kan börja brinna i en grannlägenhet och drabba en själv. Jag borde kanske ringa mitt försäkringsbolag och skaffa någon sorts repstege. Det är sånt där man tänker att man ska göra men aldrig gör. Tre våningar är lite väl högt.
Jaha ja - 2011 - ska bli riktigt spännande att se vad du kommer ge.
Idag inte mycket mer än lite rester eller kanske en pizza om jag orkar släpa mig ut. Ska börja 2011 med ett glas vatten.
Vaknade i rätt säng - Min. (Minns fortfarande föregående nyår med en rysning.)
En mycket trevlig kväll med god mat, spännande människor och framförallt en bra blandnig av folk. Ofta rör jag mig bara i samma kretsar och efter ett tag kan det bli lite tjatigt men det här var helt klart godkänt. Vi var några stycken som dessutom gick vidare och det har resulterat i ömma fötter, rasslig hals, lite mörka ringar under ögonen och dålig andedräkt.
Annars är faktiskt det mest fasansfulla denna dag de tidningsnotiser som handlar om Per Oscarsson. Om det stämmer - vilket jag naturligtvis hoppas att det inte gör så är det verkligen förfärligt - och alla mina tankar går till familj och närstående.
Det sista som dör är ju hoppet och om det skulle finnas minsta lilla hopp om att han kan befinna sig någon annanstans så håller jag alla tummar för det. Jag kan faktiskt inte tänka mig något mer fruktansvärt. Både för paret Oscarsson eller för den anhörig som kommer dit och får se detta fasansfulla.
Jag brukar inte noja särskilt mycket över ljus men nu tänker man ju till lite extra. Det värsta med att bo i lägenhet är ju att det kan börja brinna i en grannlägenhet och drabba en själv. Jag borde kanske ringa mitt försäkringsbolag och skaffa någon sorts repstege. Det är sånt där man tänker att man ska göra men aldrig gör. Tre våningar är lite väl högt.
Jaha ja - 2011 - ska bli riktigt spännande att se vad du kommer ge.
Idag inte mycket mer än lite rester eller kanske en pizza om jag orkar släpa mig ut. Ska börja 2011 med ett glas vatten.
